Ingenting är som vanligt, hur mycket jag än försöker intala mig själv. Jag kämpar och försöker att var gamla vanliga C, men inom mig pyr oro och sorg över att jag drabbats av den här skiten. Igår firade vi dottern. Dagen var mysig men tröttheten låg som en dimma runt mig hela dagen. Men efter en dos kortison så piggnade jag till och jag, maken och vännen A gick ner till krogen där det var vårfest. Väl där så slog verkligheten till. Jag hade ont av det höga ljudet, fingrarna och munnen klarade inte av det kalla vinet (biverkning) och framför allt klarade jag inte av det ytliga. Jag märkte också tydligt hur flera personer slog ner blicken när de såg mig, istället för att komma fram och prata. Jag förstår att det är skitjobbigt för ytligt bekanta att veta hur de ska hantera mig och min sjukdom, men likväl gör det ont att känna sig utanför det vanliga livet. Ensam, man är verkligen ensam om det här hur många underbara människor man än har runt sig.

 

Camilla

1 maj 2011 19:02

Vet knappt vad jag ska skriva... har läst igenom hela din blogg med tårar i ögonen. Dj-a skitsjukdom. Och vilken resa du har gjort redan innan med din son... Fastän jag aldrig riktigt förstått vad orden innebär så måste jag ändå säga att du verkar så stark (har man något val liksom, brukar jag fråga, och många menar att man har det...(!) Känner igen mig i så mycket av det du skriver, svårstucken, all väntan, frustration, ensamhet, oro, min mammas oro och den tanken som också slog mig att jag ju faktiskt är HENNES dotter. Jag tänkte ju också många gånger att den enda trösten var att det inte var mina barn som drabbats. (Min mamma bor liksom din i Göteborg btw) Kommer ihåg när jag var på krogen första gången efter sjukdomen, jag var livrädd för att folk som jag känner lite mer ytligt skulle TYCKA SYND om mig... var det liknande känsla du hade igår?
Du uttrycker dig så fantastikt bra, jag gillar ditt sätt att skriva, och all kraft som lyser igenom alla tunga ord kommer att bära dig igenom detta, det känns så...!!
Glad att vi fått kontakt!
KRAM

 

Liselott

2 maj 2011 17:15

Å, vad jag känner igen mej i det du skriver.... och det är verkligen hemskt! Att inte kunna få vara sej själv, att alltid vara sin sjukdom.... Antingen slutar folk att prata, eller så finns det inget annat i världen dom kan prata med mej om än min sjukdom, mina behandlingar och hur jag mår. Vad pratade folk med mej om förut?? Man vill inte alltid prata sjukdom och behandling, det är ju en så stor del av mitt liv ändå. Längtan efter att bara få vara vanlig.... den är stor. Vet ju att ingenting någonsin kommer att bli som förut, men jag är ändå fortfarande jag, liksom.

Många kramar!

http://lisse1978.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Byter nu bloggplats, men häng med! http://blogg.passagen.se/alvfa/ ...

Om jag försöker tänka positivt så är det faktiskt spännande att vakna varje morgon och undra vilka nya biverkningar cellgifterna ska ge mig. I morse möttes jag av biverkningen KASS MAGE. Jag ska bespara er detaljer, men jag kan säga så mkt som att ja...

Allt är så skört. Alla känslor sitter liksom på utsidan som små små fjun. Det räcker med ett liten vindpust för att saker och ting ska få stora proportioner. Som i helgen när folk inte hälsade, då ramlade jag ner och blev så sorgsen. Eller när jag ti...

Innan jag blev sjuk så hade jag precis bestämt mig för att satsa lite extra på jobbet. Dottern börjar bli stor och det var nu som det passade att jag la in en extra rem på jobbet. Jag har skrivit om det förr, men jag fick testa på att vara chef under...

Blä, känns som jag bara gnäller men inatt har jag inte kunnat sova pga tandvärk! Antar att det är slemhinnorna som börjar ta stryk nu av behandlingen. Gårdagen var hemsk då det kändes som jag gick i gyttja. Stegen var tunga och bara att göra middag v...