Senaste inläggen

Av pausa - 4 maj 2011 21:30

Byter nu bloggplats, men häng med! http://blogg.passagen.se/alvfa/

Av pausa - 4 maj 2011 17:46

Om jag försöker tänka positivt så är det faktiskt spännande att vakna varje morgon och undra vilka nya biverkningar cellgifterna ska ge mig. I morse möttes jag av biverkningen KASS MAGE. Jag ska bespara er detaljer, men jag kan säga så mkt som att jag har sprungit en del på toan idag;) Men jag har också haft turen att vara pigg idag, så pigg att jag orkade följa med vännen C på en shoppingtur. Det kändes som hon var ute och vallade mig "vill tant följa med på en liten utflykt?", men det var mycket trevligt.

Min man jobbar kvällar och helger (jippie) vilket innebär att jag är mycket ensam med barnen. Detta fungerar bra då "barnen" är 20,17 och 9 år gamla och klarar sig bra själva, men det är mycket ändå med skjutsningar, matlagning, läxläsning osv. Fördelen är att han är hemma på förmiddagarna och att vi faktiskt hinner sitta ner och prata med varandra, något som är sällsynt när jag jobbar. Inget ont som inte har något gott med sig som det så käckt heter.

Av pausa - 4 maj 2011 07:54

Allt är så skört. Alla känslor sitter liksom på utsidan som små små fjun. Det räcker med ett liten vindpust för att saker och ting ska få stora proportioner. Som i helgen när folk inte hälsade, då ramlade jag ner och blev så sorgsen. Eller när jag tittar ut och ser havet som ligger spegelblankt, då blir jag så rörd över hur vackert det är att tårarna nästan rinner. Berg och dalbana med andra ord.


Igår satt jag bildligt talat fast i soffan hela dagen. Jag orkade knappt fixa lunch, eller hämta posten. Livet skiljer sig ganska mycket mot det liv jag brukar leva som nyhetsjournalist. Men ändå händer det saker! Jag fick iväg en jobbansökan och på eftermiddagen fick jag ett mail från passagen.se som vill att jag ska gästblogga hos dem och skriva om hur det är att vara förälder och drabbas av en sjukdom. Oj vilken energikick jag fick av det mailet! Helt plötsligt så orkade jag pallra mig upp ur soffan och ta en promenad. Tänk att det kan hända så mycket genom att bara sitta i soffan med en dator:)
Det är så lite som behövs för att ändra sinnesstämningen.

Av pausa - 3 maj 2011 13:19

Innan jag blev sjuk så hade jag precis bestämt mig för att satsa lite extra på jobbet. Dottern börjar bli stor och det var nu som det passade att jag la in en extra rem på jobbet. Jag har skrivit om det förr, men jag fick testa på att vara chef under hösten och tyckte det var riktigt kul! Men så kom sjukdomen och jag fick tacka nej till en exklusiv utbildning som jag kommit med på. I dagarna fick jag se att en av de tjänster jag vill ha är ute. Men hur attraktiv är jag i nuläget? Är det ens någon mening att söka? Jag har funderat fram och tillbaka, men nu har jag i alla fall skickat iväg ansökan. Jag tvekade på om jag skulle skriva om min sjukdom, men valde att inte göra det. Koncernen jag jobbar i finns i hela Sverige, och de vet vem jag är . De vet att jag behandlas för cancer så därför valde jag att inte skriva det. Förhoppningsvis är jag frisk efter min behandling, och då kan jag jobba 20 år till. Detta är ändå ett steg i rätt riktning för mig, att jag vågar se framåt, att det överhuvudtaget kan finnas en framtid.

Av pausa - 3 maj 2011 08:37

Blä, känns som jag bara gnäller men inatt har jag inte kunnat sova pga tandvärk! Antar att det är slemhinnorna som börjar ta stryk nu av behandlingen. Gårdagen var hemsk då det kändes som jag gick i gyttja. Stegen var tunga och bara att göra middag var som att bestiga ett berg.

Min dotter 9 år har svårt att förstå vad som händer med mig. Hon blir irriterad över att jag inte är som vanligt, att jag inte orkar. Jag försöker förklara att det just nu pågår ett krig inom mig, att jag inte mår bra, men hon tittar skeptiskt på mig. Jag har turen att troligtvis inte tappa håret, jag kommer inte gå ner i vikt och dessutom är jag solbränd. Detta gör att omgivningen nog har svårt att förstå vad som händer inom mig. Det gör i och för sig inte jag heller...

Av pausa - 2 maj 2011 09:15

Usch och fy vilken natt jag har haft. Jag vaknade vid 02 och hade sjukt ont i magen, sedan har jag varit vaken till och från. En av de vanligaste biverkningarna av mitt cellgift är tydligen att magen kan balla ur. BLÄ, jag som var så glad äver att magen funkat så bra efter jag blev opererad.


Ja ja, det finns värre saker än en ond mage. Möttes av beskedet att Usama Bin Ladin nu är död. VId ground Zero firar folk, men frågan är om världen blir en bättre värld för att Bin Ladin är borta. Hoppas det.

Av pausa - 1 maj 2011 10:25

Ingenting är som vanligt, hur mycket jag än försöker intala mig själv. Jag kämpar och försöker att var gamla vanliga C, men inom mig pyr oro och sorg över att jag drabbats av den här skiten. Igår firade vi dottern. Dagen var mysig men tröttheten låg som en dimma runt mig hela dagen. Men efter en dos kortison så piggnade jag till och jag, maken och vännen A gick ner till krogen där det var vårfest. Väl där så slog verkligheten till. Jag hade ont av det höga ljudet, fingrarna och munnen klarade inte av det kalla vinet (biverkning) och framför allt klarade jag inte av det ytliga. Jag märkte också tydligt hur flera personer slog ner blicken när de såg mig, istället för att komma fram och prata. Jag förstår att det är skitjobbigt för ytligt bekanta att veta hur de ska hantera mig och min sjukdom, men likväl gör det ont att känna sig utanför det vanliga livet. Ensam, man är verkligen ensam om det här hur många underbara människor man än har runt sig.

Av pausa - 30 april 2011 07:24

Som jag skrev igår så får jag jobbiga tankar när barnen fyller. Alla mina tre har ju fyllt år sedan jag fick mitt besked för 2,5 månader sen. Tänk om jag inte finns kvar när de fyller nästa år? Men sen slår mig nästa tanke. Två av mina vänner har förlorat sina barn; ett barn var 8 år och ett 1 år och 10 månader. Det måste vara det absolut jävligaste som man som människa kan vara med om. Eller jag vet att det är jävligt efter att vara mycket nära framför allt en av familjerna. Men en tröst i allt är att ändå se att det går att få ett liv igen, att vi människor har en otroligt stark inneboende kraft att ta oss upp från de jävligaste som kan hända. Men livet blir såklart aldrig detsamma igen. Så, om jag mot förmodan inte klarar cancerkampen, så vet jag att barnen kommer att få ett bra liv utan mig. Men just tanken att inte få vara med skrämmer mig till vettet.

Presentation


Hej! Jag är en vanlig kvinna, 41 år med tre barn och man som bor på Västkusten. Den 16 februari fick jag reda på att jag har cancer i tjocktarmen. Jag operade bort 1 meter av tjock och tunntarm, dessutom blindtarmen. 41 körtlar togs bort, men INGEN var sm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Kontakta mig


Skapa flashcards