Ingenting är som vanligt, hur mycket jag än försöker intala mig själv. Jag kämpar och försöker att var gamla vanliga C, men inom mig pyr oro och sorg över att jag drabbats av den här skiten. Igår firade vi dottern. Dagen var mysig men tröttheten låg som en dimma runt mig hela dagen. Men efter en dos kortison så piggnade jag till och jag, maken och vännen A gick ner till krogen där det var vårfest. Väl där så slog verkligheten till. Jag hade ont av det höga ljudet, fingrarna och munnen klarade inte av det kalla vinet (biverkning) och framför allt klarade jag inte av det ytliga. Jag märkte också tydligt hur flera personer slog ner blicken när de såg mig, istället för att komma fram och prata. Jag förstår att det är skitjobbigt för ytligt bekanta att veta hur de ska hantera mig och min sjukdom, men likväl gör det ont att känna sig utanför det vanliga livet. Ensam, man är verkligen ensam om det här hur många underbara människor man än har runt sig.