Byter nu bloggplats, men häng med! http://blogg.passagen.se/alvfa/

Om jag försöker tänka positivt så är det faktiskt spännande att vakna varje morgon och undra vilka nya biverkningar cellgifterna ska ge mig. I morse möttes jag av biverkningen KASS MAGE. Jag ska bespara er detaljer, men jag kan säga så mkt som att jag har sprungit en del på toan idag;) Men jag har också haft turen att vara pigg idag, så pigg att jag orkade följa med vännen C på en shoppingtur. Det kändes som hon var ute och vallade mig "vill tant följa med på en liten utflykt?", men det var mycket trevligt.

Min man jobbar kvällar och helger (jippie) vilket innebär att jag är mycket ensam med barnen. Detta fungerar bra då "barnen" är 20,17 och 9 år gamla och klarar sig bra själva, men det är mycket ändå med skjutsningar, matlagning, läxläsning osv. Fördelen är att han är hemma på förmiddagarna och att vi faktiskt hinner sitta ner och prata med varandra, något som är sällsynt när jag jobbar. Inget ont som inte har något gott med sig som det så käckt heter.

Allt är så skört. Alla känslor sitter liksom på utsidan som små små fjun. Det räcker med ett liten vindpust för att saker och ting ska få stora proportioner. Som i helgen när folk inte hälsade, då ramlade jag ner och blev så sorgsen. Eller när jag tittar ut och ser havet som ligger spegelblankt, då blir jag så rörd över hur vackert det är att tårarna nästan rinner. Berg och dalbana med andra ord.

Igår satt jag bildligt talat fast i soffan hela dagen. Jag orkade knappt fixa lunch, eller hämta posten. Livet skiljer sig ganska mycket mot det liv jag brukar leva som nyhetsjournalist. Men ändå händer det saker! Jag fick iväg en jobbansökan och på eftermiddagen fick jag ett mail från passagen.se som vill att jag ska gästblogga hos dem och skriva om hur det är att vara förälder och drabbas av en sjukdom. Oj vilken energikick jag fick av det mailet! Helt plötsligt så orkade jag pallra mig upp ur soffan och ta en promenad. Tänk att det kan hända så mycket genom att bara sitta i soffan med en dator:)
Det är så lite som behövs för att ändra sinnesstämningen.