Innan jag blev sjuk så hade jag precis bestämt mig för att satsa lite extra på jobbet. Dottern börjar bli stor och det var nu som det passade att jag la in en extra rem på jobbet. Jag har skrivit om det förr, men jag fick testa på att vara chef under hösten och tyckte det var riktigt kul! Men så kom sjukdomen och jag fick tacka nej till en exklusiv utbildning som jag kommit med på. I dagarna fick jag se att en av de tjänster jag vill ha är ute. Men hur attraktiv är jag i nuläget? Är det ens någon mening att söka? Jag har funderat fram och tillbaka, men nu har jag i alla fall skickat iväg ansökan. Jag tvekade på om jag skulle skriva om min sjukdom, men valde att inte göra det. Koncernen jag jobbar i finns i hela Sverige, och de vet vem jag är . De vet att jag behandlas för cancer så därför valde jag att inte skriva det. Förhoppningsvis är jag frisk efter min behandling, och då kan jag jobba 20 år till. Detta är ändå ett steg i rätt riktning för mig, att jag vågar se framåt, att det överhuvudtaget kan finnas en framtid.

Blä, känns som jag bara gnäller men inatt har jag inte kunnat sova pga tandvärk! Antar att det är slemhinnorna som börjar ta stryk nu av behandlingen. Gårdagen var hemsk då det kändes som jag gick i gyttja. Stegen var tunga och bara att göra middag var som att bestiga ett berg.

Min dotter 9 år har svårt att förstå vad som händer med mig. Hon blir irriterad över att jag inte är som vanligt, att jag inte orkar. Jag försöker förklara att det just nu pågår ett krig inom mig, att jag inte mår bra, men hon tittar skeptiskt på mig. Jag har turen att troligtvis inte tappa håret, jag kommer inte gå ner i vikt och dessutom är jag solbränd. Detta gör att omgivningen nog har svårt att förstå vad som händer inom mig. Det gör i och för sig inte jag heller...