Så kul med lite positiva nyheter i vår familj. Min lillebror blev pappa i morse till en supersöt liten killle.
I går kväll mötte vi vänner på stranden och grillade och drack vin i det fina vädret. Lite för mycket vin blev det för min del...men kul var det;) Cancerångesten har varit långt borta denna fina påsk, skönt med lite respit. Nu hägrar solen.

Tänk vad lycklig man kan bli över att få vakna hemma och inte på sjukhus! Jag var nästan euforisk igår efter beskedet att allt var bra och att jag fick åka hem.

Dagen tillbringades med shopping med sönerna, och påskmiddag med mamma och pappa. Maken åkte till jobbet och mamma stannade kvar över natten. En riktigt bra långfredag.

Men båda mina söner var ute på varsitt håll, och när klockan var 01 ringde 20-åringen och ville bli hämtad (igen!) från krogen. Då jag hade druckit vin kunde jag inte köra och efter en stund fick jag ett sms att han var på väg hem med en kompis som skulle hämta. När klockan var 03 vaknade jag igen och började ringa honom. Varför hade han inte kommit hem? Han svarade inte, jag ringde och ringde. Paniken började välla upp inom mig och när hans kompis inte heller svarade så var jag säker på att dom hade krockat. Jag såg hela scenariot framför mig, hur polisen skulle komma och ringa på och meddela att han hade dött. Något fick mig i alla falla att gå upp och kolla in i hans rum, och DÄR LÅG HAN:) jag hade inte hört att han hade kommit hem:) haha. Jag som vaknar om någon släpper en nål hade alltså inte hört när han rumlade in. Sedan var jag uppe i varv så det tog lång tid innan jag somnade.

Efter cancerbeskedet känns det som om vad som helst kan hända, nya katastrofer lurar bakom hörnet hela tiden.

Nu är jag hemma efter ett helvetesdygn på sjukhuset. Allt började med att jag fick tryck över bröstet och ont i bröstbenet. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som efter samrådan med en kirurg sa att jag skulle åka in. Efter en lång väntan på sjukhuset ville läkaren lägga in mig. Sedan följde en natt med lungröntgen, EKG och en massa provtagning. Jag ber dom att ta prover ut min venport då jag är grymt svårstucken, och börjar tröttna på taffliga försök. "Åh nej, det kan inte jag" var svaret jag fick av sköterskorna som en efter en kom in  och stack, och stack och stack.

På morgonronden sa läkaren att allt ser bra ut, men att dom nu vill göra en datortomografi på lungorna för att utesluta proppar. Jag tänkte direkt metastaser och fick sån jävla panik. Jag ringde min man, och då berättar han att min mellanson har massa blod i avföringen. Asså ärligt talat trodde jag att jag skulle få åka till psyket just då. Jag fick sån jävla ångest. Jag ringde mamma, så hon, sonen A och min man kom till sjukhuset. Mamma följde med sonen till akuten och mannen var med mig. Jag VET att man inte ska åka till akuten med blod i avföringen, men jag VÄGRAR att åka till vårdcentralen.

Nu låg vi alltså på varsin avdelning jag och sonen och väntade och väntade. Kl 14 var det dags för min datortomografi och jag kördes dit. Att komma dit och se det vita röret skapar en väldig ångest...det var där jag låg för 2 månader sedan för att kolla om min cancer hade spridit sig... Jag la mig på bristen och sköterskan ska "bara" sätta en nål. Tror du hon lyckades? Nej. Jag BAD henne att sticka i min venport, men "det kunde inte hon". Så jag fick åka tillbaka till avdelningen för att få en nål. Jag BER att jag ska få komma tillbaka direkt. "Javisst" säger hon.

Väl tillbaka på avd så bad jag om att de skulle ta dit ngn från narkosen. Det kom en superduktig tjej och satte nålen direkt. Men därefter följde FYRA timmars väntan innan jag fick komma tillbaka!!! Jag tjatade, grät fick lugnande ALLT, men ändå fick jag inte komma förrän kl 18. Fattar dom inte vilken ångest det är för en cancerpatient att göra datortomografi??? Väntan på svaret är outhärdligt.
Samtidigt satt mamma och sonen och väntade...

Kl 19 fick jag reda på att sonen troligen hade en spricka, men dom hittade inget. Men inte förrän kl 23 fick jag reda på att allt såg bra ut med mina lungor! SÅ JÄVLA UNDERBART. Men att det skulle ta 24 timmar att få detta besked är helt sjukt.

Nu är jag hemma och njuter av vetskapen att mina lungor är fria från både proppar och cancer:) Nästa gång jag får symtom kommer jag vänta in i det längsta innan jag åker in. Den saken är klar.

Tårarna bara rinner ner för mina kinder idag. Allt känns så meningslöst och jag fattar inte varifrån jag ska få kraft. Är så ledsen över hela situationen, och är superlåg både fysiskt och psykiskt. Jag misstänker att det beror på att mina värden just nu ligger i bott och att jag därför har mindre motståndskraft.

Jag har ett stort tryck över bröstet och tankarna far genast iväg till metastaser i lungorna. Det är tungt att andas och jag känner mig som en 90-årig tant när jag går.

Idag är det den dagen som mina värden ska ligga som lägst enl sköterskan. Alltså är det nu som jag är som mest nedsatt och känslig för infektioner. Jag har ett tryck över bröstet och är tjostig vilket väl är en bivekning. Blä.

Men som tur är lyser solen och maken är ledig, så dagen kommer tillbringas nere vid vattnet.

Varför lär jag mig aldrig. Nu sitter jag här med småångest. Jag har försökt att hålla mig borta från att läsa om min sjukdom, om prognos och framför allt att läsa andras tjocktarmscancerbloggar. Jag har låtit bli för jag vet att det inte går att jämföra med andra, och framför allt har jag låtit bli för att slippa spä på min oro som hela tiden vilar under ytan.

Men idag fick jag för mig att jag skulle klara det jättebra, vilket jag såklart inte gjorde. Jag vill inte veta att en fick levermetastas under cellgifterna, att en annan bara levde 6 månader efter beskedet och att en tredje fick ett återfall efter tre år.

Jag vill inte veta, ändå kan jag inte låta bli att läsa. Har jag inte lite ont i höger sida? Varför är jag så andfådd? Vad pågår inne i min kropp som jag inte har en aning om? Och varför, varför ska dom inte röntga min lever och mina lungor förrän om ett år? Det kan ju hända hur mycket som helst under det året:(

Idag ser jag ut som en svullen röd kräfta...satt nog liiite för länge i solen igår. Mina fingrar ser ut som prinskorvar och läpparna putar så där som dom gör hos tjejer som sprutat in restylane. Jag antar att det är en reaktion på cellgifterna. Läkarna sa att det är ok att vara i solen, men frågan är om det är ok att sola? Någon som läser som vet?

I dag kommer mamma på besök, min stackars mamma som är så orolig för mig. Hon har varit ett ovärderligt stöd, men det gör ont att se hennes oroliga blick. Jag tänker ofta att  vilken tur att det är jag och inte mina barn som har fått cancer, det hade jag aldrig klarat. Men det är ju precis så det är för min mamma :(

Idag är det verkligen högsommar här på västkusten, det har varit så varmt så man nästan inte står ut. Oerhört konstig känsla! Dagen har tillbringats hos vännen A-K. I fem timmar satt vi ute på hennes altan och bara pratade, ändå kändes det som vi inte fick sagt allt.

Kroppen känns väldigt knepig idag. Jag känner mig som en Michelingubbe gjord av bly. Kroppen verkar vara svullen, och jag undrar om jag har varit dum som har suttit i solen hela dagen...

Kvällen ska vi tillbringa hos fam K som tyvärr miste sin pappa/morfar/svärfar igår.