Varför lär jag mig aldrig. Nu sitter jag här med småångest. Jag har försökt att hålla mig borta från att läsa om min sjukdom, om prognos och framför allt att läsa andras tjocktarmscancerbloggar. Jag har låtit bli för jag vet att det inte går att jämföra med andra, och framför allt har jag låtit bli för att slippa spä på min oro som hela tiden vilar under ytan.

Men idag fick jag för mig att jag skulle klara det jättebra, vilket jag såklart inte gjorde. Jag vill inte veta att en fick levermetastas under cellgifterna, att en annan bara levde 6 månader efter beskedet och att en tredje fick ett återfall efter tre år.

Jag vill inte veta, ändå kan jag inte låta bli att läsa. Har jag inte lite ont i höger sida? Varför är jag så andfådd? Vad pågår inne i min kropp som jag inte har en aning om? Och varför, varför ska dom inte röntga min lever och mina lungor förrän om ett år? Det kan ju hända hur mycket som helst under det året:(

 

Monica

20 april 2011 09:26

Känner igen mig i dina beskrivningar. Just nu mår jag så väldigt bra och det kommer säkert du att göra också efter behandlingarna. Jag njuter mer än nånsin av våren och mitt barnbarn, som jag varit hos några dagar. Trots att jag själv är 60+ så har jag min mamma i livet. Hon har afasi och är rullstolsburen efter en stroke för 2,5 år sedan. Eftersom jag är hennes enda barn hoppas jag hon får sluta sina dagar här på jorden före mig. Var väldigt orolig för det när jag fick diagnos och behandlingarna, men känner att jag nog kommer finnas med ett bra tag till. Så det är bara att ta vara på dagarna och göra det bästa av dem. Ha det så bra du kan. Visst får man bevis för hur många goda vänner man har när något sånt här händer?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Byter nu bloggplats, men häng med! http://blogg.passagen.se/alvfa/ ...

Om jag försöker tänka positivt så är det faktiskt spännande att vakna varje morgon och undra vilka nya biverkningar cellgifterna ska ge mig. I morse möttes jag av biverkningen KASS MAGE. Jag ska bespara er detaljer, men jag kan säga så mkt som att ja...

Allt är så skört. Alla känslor sitter liksom på utsidan som små små fjun. Det räcker med ett liten vindpust för att saker och ting ska få stora proportioner. Som i helgen när folk inte hälsade, då ramlade jag ner och blev så sorgsen. Eller när jag ti...

Innan jag blev sjuk så hade jag precis bestämt mig för att satsa lite extra på jobbet. Dottern börjar bli stor och det var nu som det passade att jag la in en extra rem på jobbet. Jag har skrivit om det förr, men jag fick testa på att vara chef under...

Blä, känns som jag bara gnäller men inatt har jag inte kunnat sova pga tandvärk! Antar att det är slemhinnorna som börjar ta stryk nu av behandlingen. Gårdagen var hemsk då det kändes som jag gick i gyttja. Stegen var tunga och bara att göra middag v...