16 februari 2011 kl 12.30

Jag, mamma och maken A åkte tillsammans i bilen. Vi skulle släppa av A vid hans jobb och sedan åka vidare till sjukhuset.
– Tänk om de hittar en tumör, sa jag.
– Sluuuuuta nu sa både mamma och A, trötta på mitt tjat. Men, jag kände så instinktivt på mig att något var fel

11 december 2010
Kvällen innan hade jag och A varit hos goda vänner på fest. Det var mycket trevligt, men jag var bakis… Samtidigt kände jag den där konstiga känslan på höger sida av magen. Det liksom högg och gjorde ont strax under revbenet. Ångesten grep tag i mig, och jag klagade för A och mamma som knappt orkade lyssna… Oron grep tag i mig.

Under november, december var jag chef på jobbet, och jag tänkte att smärtan säkert berodde på stress, men varför gjorde det ont på ett ställe bara?
December förflöt, men under julen hade jag ont… på annandagen fick jag nog och åkte till NÄL. Det var ett medvetet val, då jag visste att jag då fick träffa en kirurg istället för en ”vanlig” läkare. Den manliga läkaren sa att det troligtvis var gallan, alla prover såg bra ut. Jag skulle göra ultraljud på gallan, men det kunde ta 8 veckor.

Då jag och A skulle åka till Egypten den 19 januari så ville jag göra undersökningen så fort som möjligt. Därför ringde jag till ett privatssjukhus i Gbg och fick tid tre dagar efter.

Undersökningen visade inget, och jag försökte äta nyttigt för att slippa smärtan. Det blev också bättre.

Den 12 januari kom det slem när jag gick på toan, något som jag inte minns att jag hade haft innan. Ångesten grep tag i mig igen, och jag åkte till sjukhuset igen. Denna gång fick jag träffa kirurgen J. Han tog mig på allvar och sa att de skulle utreda mig ordentligt, men BARA för att jag var så orolig. Jag blev helt knäckt, och ville att de skulle hjälpa mig direkt, men det gick inte… Jag fick med mig saker så att jag skulle kunna göra avföringsprov hemma. Samtidigt åkte jag ner till magläkaren i Gbg. Han LOVADE mig att jag inte hade cancer…

Den 18 januari lämnade jag in avföringstesterna och den 19 åkte jag och A till Egypten. Vi fick en underbar vecka ihop, och magen skötte sig hyfsat.

När jag kom hem ringde jag flera ggr till sjukhuset, men mina prover var inte klara. Men en dag fick jag svar på att mitt Calcprotectin var ngt förhöjt. Jag hade 140, men man ska ligga runt 50. Paniken grep tag i mig, och jag ringde till medicinkliniken som skulle ta beslut om ev uppföljning. ”De behöver inte oroa dig för det låga värdet” sa ssk.

Den 10 februari ringde telefonen på jobbet, och en kvinna sa att hon ringde från endoskopimottagningen, och att jag hade fått en dubbel förtid för koloskopi. Kan jag komma den 16 och göra undersökningen? Snacka om att jag fick panik. Jag ringde till sjukhuset och försökte få ett svar på varför jag hade fått förtur. Ingen kunde svara mig, så därför åkta jag resolut dit för att leta upp ngn som kunde hjälpa mig att reda ut detta. Jag gick runt på de olika avdelningarna och till slut fick jag hjälp av en kvinna på medicinmottagningen. Jag fick träffa en läkare som lugnade mig. ”du har så lågt värde, och vi misstänker absolut inte cancer”…

Lugnad åkte jag hem och förberedde mig på koloskopin. Dagen före drack jag 4 liter av ett fruktansvärt äckligt laxermedel. Höll på att kräkas, och sedan satte magen igång…

” hur gammal är du”?
”41, varför undrar du?”
Paniken välde fram i mig när läkaren fortsatte sin koloskopi.

”Här tror jag att du har en tumör”

”VA, det var det jag visste, skrek jag rakt ut och började gråta. NEJ.”

”Det är säkert bara en polyp, sa mamma”

”Nej, det är nog cancer, sa läkaren”.

Jag tittade upp på skärmen, och framför mig såg jag den stora tumören stirra emot mig. Den var enorm och såg slemmig ut.

Jag la mig ner med ansiktet i kudden och grät. Nu dör jag tänkte jag, nu är livet slut. Nu ska jag lämna mina barn och A. Mamma lade sig ner på golvet för att undvika att svimma.

Läkaren drog ut slangen och jag fick sätta mig upp. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som hände sedan, men vi satt i ett annat rum. Läkaren kom in och satte sig och tittade mig djupt in i ögonen.
”Jag har sett många tumörer, och jag tror att detta är cancer”. Men, den var mjuk att sticka i, och det är positivt, sa han.
”Kommer jag att dö nu, frågade jag mellan tårarna”.

”Nej, det kommer du inte”.
”Det vet du inte, sa jag”.

”Nej, men jag har sett många”.

”Vad händer nu då?”
”Nu får du åka hem, och så opereras du om 2-3 veckor.”
”NEJ, det går inte, sa jag”. Då får ni lägga in mig på psyket, sa jag”.

Han gick ut ur rummet, och in kom J, min snyggkirurg.
”Herre Gud, sa han. Det här trodde jag aldrig, jag är helt skakig, ” sa han och tog mig i handen.
”Nu har jag lärt mig något av dig”, sa han.

Han berättade att de skulle lägga in mig pga min ångest, och jag skulle få operation på måndag. Torsdag var det, och jag skulle få stanna kvar på sjukhuset under helgen om jag ville. Jag blev lite lugnad, men var så fruktansvärt ledsen. Jag ringde A och skrek ut att jag har fått cancer, du måste komma hit!!!

Tiden gick, och A kom, jag lades på en säng och kördes upp till avdelningen som skulle bli mitt nya hem 6 dygn till. Jag rullades in i ett rum som jag fick dela med två andra tanter. Jag fick lugnande och bara grät. Nu skulle jag dö, det var det jag visste att jag skulle drabbas av detta. På ett konstigt sätt var jag förberedd på detta.

Så kom det jobbiga…Mitt ex kom med mina söner ... De var så ledsna och vi bara grät. Min förtvivlan över att utsätta mina barn för detta blev nästan mer än vad jag klarade av. Jag vill ju skydda barnen från allt ont, och att se oron i deras ögon gjorde så ont. Kvällen tillbringade jag med att facebooka och sms:a med vänner och kollegor. Stödet jag kände var oerhört stort och för mig betydde det väldigt mkt att alla brydde sig, att känna att jag inte var ensam. På kvällen kom sköterskan in och jag fick sömntabletter, men jag vågade inte somna. För hur skulle jag orka vakna och fatta att jag inte drömde? Jag lever just nu min värsta mardröm tänkte jag om och om igen. Men jag somnade konstigt nog, och när jag vaknade så visste jag direkt, jag har cancer. Under flera år har jag gått hos psykolog för att hantera min stora skräck att få cancer, och nu hade jag det. Cancer. Jag har cancer. Skum känsla.

På morgonen grät jag och blev så glad när kollegan E kom på besök, Vi kramades, grät och hon lovade att finnas vid min sida under denna pärs. Mötet med henne  var också tungt, hon var också beviset på att min verklighet hade ändrats. Jag var inte länge den stöttande, jag var inte längre kollegan som just börjat klättra på karriärstegen. Tårarna rann över förlusten av min identitet som den starka, duktiga, drivande som skulle göra karriär. Här satt jag nu med en cancerdiagnos, och det var inte ens säkert att jag skulle överleva.

Efter en stund kom A, mamma och sonen A som var så rolig, och som stöttade mig, kramade mig och sa att vi skulle klara av detta tillsammans. Efter ett tag kom sköterskan och sa att jag skulle åka ner till röntgen för att göra datortomografi. Det var nu man skulle se om cancern hade spridit sig, om det gick att operera. Personalen ville att jag skulle åka med sängen ner, men jag ville absolut inte, jag var ju frisk! Till slut gick jag med på att åka rullstol ner. När jag rullades in i den stora vita maskinen, så slogs jag återigen av tanken att detta har jag sett, detta har jag vetat om att jag kommer att vara med om. Kan man veta? Kan man känna på sig? Jag vet inte, men visst undrar man…

Eftermiddagen blev som en enda lång mardröm. Skulle jag få beskedet att det hade spridit sig över hela buken? Gick det att operera? Jag fick lugnande och satte mig för att vänta, vänta på beskedet om hur mitt liv skulle utveckla sig. Hade jag ens något liv att se fram emot? Sköterskan lovade att göra vad hon kunde för att jag skulle få ett besked, men hon kunde inte lova något. Paniken spreds inom mig, och jag skickade ner mamma för att försöka få reda på något. Själv satte jag mig som en vakthund och försökte få syn på en kirurg som kanske kunde ge mig några svar. Ångesten drev mig till att inte ge mig förrän jag fick veta, det är ju faktiskt min kropp och mitt live det handlar om.

En lång man kom gåendes med gröna kläder. Där var han, mannen som kanske kunde svara. Jag gick till sjuksköterskan och bad henne att säga till mannen att kolla mina plåtar. Jag såg på henne att hon blev lite stressad av mitt påflugna sätt, men jag struntade i det, tyckte inte att det gjorde något.
– Nu har dr M satt sig med dina plåtar, så snart får du besked. Du kan sätta dig borta i det rummet, sa sköterskan och pekade på ett rum längre bort i korridoren.
Hjärtat rusade och svetten bröt fram på min näsa. Efter kanske 10 minuter så kom då mamma upp från kirurgmottagningen, samtidigt kom den långa mannen med de gröna kläderna. Jag kände genast att jag kommer att gilla den här mannen. Han började med att berätta att han nu hade sett på bilderna, att det såg ut som om man kunde operera och att han tänkte göra det dagen efter redan. Va? Så snabbt? Han berättade att man egentligen vill vänta för att man skulle hinna smälta cancerbeskedet, men i mitt fall så var det bättre att göra det så snabbt som möjligt. Han berättade också att de hade sett en skugga på levern.
– Men då är det ju kört! Sa jag och tårarna bröt fram igen.
M lugnade mig och sa att det kunde man också operera. Det var en skugga och i så fall skulle jag få cellgifter i ett halvår, sedan skulle man operera och därefter cellgifter igen. Hans positiva och lugna sätt fick mig, trots beskedet att känna mig lugn. Det kändes rätt att låta honom operera mig-tryggt. Men han sa också att det värsta som kan hända är att när han öppnar buken ser att det inte går att operera, att det hade spridit sig så pass mycket. Denna information var den som var jobbigast det närmaste dygnet.

Mina chefer kom och hälsade på, vi pratade om min cancer, om oron om jobbet och om allt möjligt. Det var skönt att få skingra tankarna inför kommande dag.

På kvällen fick jag duscha med hibbiskrubb. Det kändes precis som när jag förberedde mig för kejsarsnittet med dottern, men detta var bara så hemskt, ingen glädje alls utan bara ett jobb som behövde utföras. Jag tittade ner på min mage och insåg att det var sista gången jag såg magen utan ett stort ärr på. Men jag brydde mig inte så mycket, ville mest få bort skiten som satt inne i min kropp.

Strax före 9 rullades jag ner till operationen, äntligen på väg. Äntligen hände det något, och det var nu utom min kontroll-bara att följa med. Nere på operationen satte de nålar, satte epidural och snackade. Detta gjorde mig lugn, och jag kände mig väl omhändertagen. Dr M kikade in och jag skojade med honom, sa att han såg pigg ut. Sen fick jag andas in syrgas och pang så sov jag. Så skön känsla att bara däcka från allt!

– Hallå, ska du vakna? Du är på uppvaket och operationen har gått bra.
Jag minns de orden, men somnade om igen och nästa gång jag tittade på klockan var den 17:00.

Två kvinnor arbetade, och jag var på IVA, då uppvaket hade stängt för helgen.
– Tog de bort tarmen? Oron slet tag i mig igen, tänk om de inte kunde göra något, om det var för sent.
– Ja, du är ju opererad, så det antar jag, sa sköterskan.

Jag nöjde mig inte med det beskedet, utan bad om att de skulle ringa läkaren och fråga honom. Efter lite mer tjat, så ringde de Dr M.
– Han hälsar att allt hade gått enligt planerna.
Men jag var inte nöjd med det svaret, utan bad att de skulle ringa honom igen, vilket de gjorde.

Jag fick luren och hörde barnen skrika i bakgrunden.
– Operationen gick bra, och jag kunde inte se någon spridning, sa Jhan med sin lugna stämma.
– Tack, det är allt jag behövde veta viskad jag fram.

En ny känsla smög sig in i kroppen, livsandarna kom tillbaka och jag började känna att det kanske finns hopp ändå.
Vid 19-.tiden rullades jag upp till avdelningen igen. Mamma och A var där och jag kände mig lycklig. Epiduralen gjorde att jag inte hade ont alls, och jag bubblade och pratade hela kvällen.

Dagen efter kom Dr M på ronden. Han berättade att han var jättenöjd med operationen, och att han inte sett någon spridning. Han sa att jag hade mycket tarm (!) och att jag knappt skulle märka att 1 meter nu var borta. Han hade också känt på levern, och han tyckte den kändes mjuk och fin. En röntgenspecialist hade tittar på plåtarna, och de var inte alls säkra på att det var något farligt i levern.

Idag stannar jag och min venport hemma från jobbet, den ömmar och dagen på sjukhuset tog musten ur mig. Jag har världens bästa chefer som låter mig komma och gå som jag vill, det känns skitviktigt just nu.

Nu är det 6 dagar kvar till behandlingen startar, och det är många tankar som far igenom mitt huvud. Dessutom äter jag som om jag ska ut i kriget;chips, ostbågar, pizza, you name it. Innan jag blev opererad så fick jag ont i magen av i stort sett allt. Jag trodde att det berodde på stress (var chef vid det tillfället) men nu kan jag äta ALLT- vilken lycka! Dessutom tror jag att jag kommer tappa smaken när jag går på cellgifterna, och då är det lika bra att äta nu:) Mannen tittade lite konstigt på mig igår kväll när jag satt och mumsade i mig ostbågar så det rök ur öronen.

Ser fram emot "sista helgen i frihet". Vi ska fira stora sonen R som fyller 20 med ett restaurangbesök i Gbg, och på lördag ska vi med flera vänner åka till samma stad och shoppa, äta, dricka vin och avsluta dagen med att titta på Robert Gustafssons show. En rolig helg. Hoppas bara att venporten håller sig på plats och inte börjar bråka med mig.