Det gick bra hos läkaren, det var ingen cancer i tån;) Helt otroligt att det kan ta sån energi av mig att oroa mig för småsaker, men i grunden handlar det ju om rädslan att förlora mina barn. Eller att försvinna själv.

Nu skickade jag iväg 20-åringen till storstan. Imorgon börjar han sitt nya jobb som sträcker sig över fem månader. Det är nog bra för både honom och mig att inte gå hemma samtidigt längre. Men visst är det lite svårt att släppa taget, att klippa navelsträngen till sin förstfödde.

För övrigt har jag bestämt mig för att vara sjukskriven på heltid ett tag nu. Det känns på ngt sätt att jag har accepterat sjukdomen, och att jag ska börja med cellgiftsbehandling i övermorgon. Jag har varit så rädd för att missa ngt på jobbet, och att inte få vara med, men nu tänker jag att jobbet faktiskt finns kvar, och att jag inte behöver visa mig duktig (framför allt för mig själv). Jag ska försöka jobba lite, men vill se hur jag reagerar på behandlingen först.

Vaknade i morse med en obehagskänsla. Magen knöt sig och hjärtat fladdrade. Just det, jag ska till vårdcentralen med äldsta sonen.

- Herre gud, det är bara en enkel infektion i tån, ingen tumör! säger jag till mig själv

- Men man vet aldrig, svarar jag mig själv.

Det är verkligen skitjobbigt med oron varje gång jag ska till vårdcentralen, och då spelar det ingen roll vilken åkomma det är. Så här har det alltid varit, även innan mitt besked. Sonen fick en blåsa på tån som nu varar sig, hela tån är röd så han kanske behöver penicillin?

- Men man vet ju aldrig...kan ju vara en tumör...cancer i tån, för det är just cancer som skrämmer mig, säger jag med viskande röst...

- Men vet du vad C? Det är just det du har!

- Hmm, ja just det. Men tänk om barnen får det, tänk om barnen dör, tänk om, tänk om...