Idag är det verkligen högsommar här på västkusten, det har varit så varmt så man nästan inte står ut. Oerhört konstig känsla! Dagen har tillbringats hos vännen A-K. I fem timmar satt vi ute på hennes altan och bara pratade, ändå kändes det som vi inte fick sagt allt.

Kroppen känns väldigt knepig idag. Jag känner mig som en Michelingubbe gjord av bly. Kroppen verkar vara svullen, och jag undrar om jag har varit dum som har suttit i solen hela dagen...

Kvällen ska vi tillbringa hos fam K som tyvärr miste sin pappa/morfar/svärfar igår.

Efter operationen kom jag igång med jobb ganska fort. Jag jobbade halvtid ända tills jag opererade in min venport. Efter det har jag fått behandling och det har varit fullt upp. Men idag är det första dagen på länge som jag är heltidssjukskriven utan att ha någonting inbokat som har med sjukdomen att göra. Det känns skönt men också läskigt... Jag känner att ångesten ligger precis under huden och lurar. Jag är oerhört uppmärksam på min kropp, på symtom som antingen har med behandlingen eller en eventuell spridning att göra. Det är nu det börjar. Jag ska vara hemma och vila i mitt öde, vara ett med kroppen och se till att vi läker bra. Men tänk om. Tänk om det inte går. Tänk om de sjuka cellerna tar fart och vinner över cellgifterna som nu försöker hjälpa mig. Blä. Det är nu det börjar.