I dag är det två månader sedan jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer. Två månader, 8 veckor och 59 dagar har jag levt i det land som många drabbade kallar för cancerland. Det är ett annorlunda land att befinna sig i. Hur har då tiden varit sedan beskedet? Så svårt att säga. Först chock med känslan av att "det var det jag visste", sedan rädsla för vad de skulle hitta, känslan av att jag kommer att dö, varför inte dö med en gång så slipper jag lida. Sedan kom lättnaden då det visade sig att det INTE hade spridit sig till levern som de först trodde, därefter irritation på att livet nu pausas, och nu acceptans att jag måste igenom cellgiftsbehandlingen.

Jag har dock inte kommit så långt att jag vågar se framåt. Jag kan inte se någon framtid, utan lever väldigt mycket i nuet. När sonen fyllde 20 i söndags så tänkte jag att jag kanske inte finns nästa födelsedag, ingen panik i det utan mer en sorg. Men i nästa tanke tänker jag att det är det faktiskt ingen som vet. Ingen har garantier på ett långt liv. Vi ska alla den vägen vandra osv. Ingen vet hur länge vi får gå här på jorden.

Sist i detta lite ödesmättade inlägg kan jag inte låta bli att le lite mot mina söner. Trots att deras mamma just nu går på cellgifter så ringer de mitt i natten och vill bli hämtade. Den ena klockan 12, den andra klockan 02. Det känns ändå gott, för i början tassade de runt mig och jag såg oron i deras ögon. Nu lever de på,  och jag märker att de tar för givet att jag kommer att finnas kvar. Det känns bra.