Jaha, då var den andra behandlingen avklarad. Idag har jag mått lite illa, och har känt mig lite kymig...En trevlig stund på jobbet hann jag med, men jag jobbade inte, utan satt och fikade med arbetskamraterna och var med i tugget som jag saknar. Dock är det skönt att känna att jag inte har den minsta lust att jobba, nu fokuserar jag bara på mig själv och min familj. I början var jobbet oerhört viktigt, men nu känner jag att det finns kvar när detta är slut...

Stora sonen har kommit hem efter att ha bott hos min mamma i Gbg några dagar, härligt när alla barnen är hemma:)
Är sömnig och kommer nog somna tidigt idag.

Idag är jag inte stor...vakade med ett lätt illamående och greps av panik att det är nu det börjar, nu kommer det att gå utför. Vill verkligen inte bli nedsatt av cellgifterna, vill bara må bra, vill bara att livet ska vara som vanligt   

Det känns som jag behöver berätta följande för att ni ska förstå mig.
För 17 år sedan föddes min yngsta son. Redan på BB kände jag att det inte stod rätt till. Han flämtade och var lite blå om munnen. Efter ett dygn fick jag panik och påkallade läkarnas uppmärksamhet.
"Det är ingen fara med honom, det är bara outvecklade lungor"

"Såja lilla vän, det är dina hormoner som spökar".

Jag låg och tittade på min nyfödde och kände bara ångest. Han är sjuk och kommer att dö.

Men läkarna skickade hem oss, och hemma fortsatte min panik. Sonens pappa tyckte att jag överdrev, men jag var säker. Han var sjuk. Jag ringde till sjukhuset och bad om hjälp, men dom sa bara att jag skulle avvakta. Efter 10 dagar fick jag nog, och åkte ner till min husläkare. Hon såg direkt att han inte mådde bra, och skickade oss till sjukhuset bums.

Där tog det 5 timmar för läkarna att sätta diagnos, han hade diafragmabråck. Helt plötsligt blev det jätteallvarligt, dom tog honom ifrån mig och kollpade upp honom mot en massa apparater. Han syresatte sig bara till 67% (av 100).

"Kommer han att dö? frågade jag läkaren"
"Nej, men ni kan räkna med en lång tid på sjukhuset. Ni kommer att åka till Östra sjukhuset imorgon med ambulanstransport".

Väl på Östra fick jag höra att det var tur att jag hade lyssnat på min intuition...

A blev opererad, och de tryckte ner njure och tarmar som hade lagt sig uppe på höger lunga, vilket gjorde att han inte hade speciellt hög lungkapacitet på den sidan. Det var alltså hål i diafragman.

A låg på intensiven med respirator i 10 dagar, därefter följde en lång tids konvalecent.( Återbesök ända tills förra året. Allt har gått bra, men har har lite nedsatt lung och njurfunktion.)

En oerhört tuff tid sföljde, och detta förde med sig att jag hamnade i en livskris, tyvärr utvecklade detta en jobbig hypokondri hos mig då jag inte vågade lita på läkarna. Trots långvariga terapier så har jag inte lyckats komma över min rädsla för sjukdomar och det blir ju inte direkt bättre nu...Men tack vare detta så stod jag på mig och fick igenom undersökningar så att de hittade min cancer! Så det finns nog en mening med allt.