Tänk vad lycklig man kan bli över att få vakna hemma och inte på sjukhus! Jag var nästan euforisk igår efter beskedet att allt var bra och att jag fick åka hem.

Dagen tillbringades med shopping med sönerna, och påskmiddag med mamma och pappa. Maken åkte till jobbet och mamma stannade kvar över natten. En riktigt bra långfredag.

Men båda mina söner var ute på varsitt håll, och när klockan var 01 ringde 20-åringen och ville bli hämtad (igen!) från krogen. Då jag hade druckit vin kunde jag inte köra och efter en stund fick jag ett sms att han var på väg hem med en kompis som skulle hämta. När klockan var 03 vaknade jag igen och började ringa honom. Varför hade han inte kommit hem? Han svarade inte, jag ringde och ringde. Paniken började välla upp inom mig och när hans kompis inte heller svarade så var jag säker på att dom hade krockat. Jag såg hela scenariot framför mig, hur polisen skulle komma och ringa på och meddela att han hade dött. Något fick mig i alla falla att gå upp och kolla in i hans rum, och DÄR LÅG HAN:) jag hade inte hört att han hade kommit hem:) haha. Jag som vaknar om någon släpper en nål hade alltså inte hört när han rumlade in. Sedan var jag uppe i varv så det tog lång tid innan jag somnade.

Efter cancerbeskedet känns det som om vad som helst kan hända, nya katastrofer lurar bakom hörnet hela tiden.