Det är lite spännande ändå, det här med att inte veta vad för biverkningar jag kommer att få (påminn mig om detta om en månad när jag ligger och kvider;) Den första biverkningen kom direkt när jag kom hem. Jag fick för mig att ta lite glass till kaffet, och JÄDRAR vad ont det gjorde med kylan! Både på händerna och i munnen. När jag nu drack ett glas kallt vatten kändes det som taggtråd i halsen, så jag får helt enkelt sluta dricka och äta kallt. Får nästan tvångstankar att jag MÅSTE öppna frysen och slicka på isen...

Detta är tydligen den vanligaste biverkningen med de cellgifter jag får, och att man får domningar i händer och fötter. (Självklart också illamående och trötthet med.)

Idag fick jag kortison, så det närmaste dygnet kan jag tydligen bli lite speedad. Har redan märkt det dåjag flög ut i köket och lagade mat, något som jag tycker är aptrist annars. Är i alla fall glad att jag är igång med behandlingen, för NU kan jag räkna ner:)

Ser att det är en hel del som är här inne och läser, vore verkligen kul om ni skrev lite kommentarer.

Nu har jag kommit hem efter första behandlingen av 24. Det gick bra, och tre timmar gick mycket snabbare än jag trodde. Jag delade rum med en annan kvinna, endast ett skynke separerade oss från varandra, så jag hörde allt dom pratade om. Oj vad synd det är om henne, tänkte jag när jag hörde om illamående, trötthet och andra biverkningar hon kunde räkna med. Det är alltid mer synd om någon annan, och när man är mitt upp i det själv så har man (jag) svårt att fatta vad det är jag går igenom.
Nu har alltså gifterna givit sig ut på jakt i min kropp för att ta död på dom onda cellerna. Tyvärr kommer ju dom goda få vara med och betala priset, men jag loooovar att dom ska få sin belöning när detta är klart. Nästan så jag blir sugen på att skriva en barnbok om detta. Jag försökte förklara för min dotter häromdagen vad som skulle hända mig, och det låter onekligen som en spännande saga att berätta. Ngn som är  duktig på at teckna?
Än så länge känner jag ingenting, men har lagt mig i soffan (är inte trött men man får passa på;)

Det är så jag måste tänka nu för att överhuvudtaget orka ta mig igenom sex månaders cellgifter. Jag mår väldigt bra nu, mitt magonda är borta och jag känner mig pigg. Men nu ska jag alltså få ett medel som kommer göra att jag mår dåligt. Det känns så svårt att se logiken i det. Men jag förstår så klart att det förhoppningsvis hjälper mig på lång sikt...men just nu har jag svårt att känna motivation. Det suger till och med rejält...
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra,

mod till att förändra de saker jag kan

och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två"