Som jag skrev igår så får jag jobbiga tankar när barnen fyller. Alla mina tre har ju fyllt år sedan jag fick mitt besked för 2,5 månader sen. Tänk om jag inte finns kvar när de fyller nästa år? Men sen slår mig nästa tanke. Två av mina vänner har förlorat sina barn; ett barn var 8 år och ett 1 år och 10 månader. Det måste vara det absolut jävligaste som man som människa kan vara med om. Eller jag vet att det är jävligt efter att vara mycket nära framför allt en av familjerna. Men en tröst i allt är att ändå se att det går att få ett liv igen, att vi människor har en otroligt stark inneboende kraft att ta oss upp från de jävligaste som kan hända. Men livet blir såklart aldrig detsamma igen. Så, om jag mot förmodan inte klarar cancerkampen, så vet jag att barnen kommer att få ett bra liv utan mig. Men just tanken att inte få vara med skrämmer mig till vettet.