Det gick bra hos läkaren, det var ingen cancer i tån;) Helt otroligt att det kan ta sån energi av mig att oroa mig för småsaker, men i grunden handlar det ju om rädslan att förlora mina barn. Eller att försvinna själv.

Nu skickade jag iväg 20-åringen till storstan. Imorgon börjar han sitt nya jobb som sträcker sig över fem månader. Det är nog bra för både honom och mig att inte gå hemma samtidigt längre. Men visst är det lite svårt att släppa taget, att klippa navelsträngen till sin förstfödde.

För övrigt har jag bestämt mig för att vara sjukskriven på heltid ett tag nu. Det känns på ngt sätt att jag har accepterat sjukdomen, och att jag ska börja med cellgiftsbehandling i övermorgon. Jag har varit så rädd för att missa ngt på jobbet, och att inte få vara med, men nu tänker jag att jobbet faktiskt finns kvar, och att jag inte behöver visa mig duktig (framför allt för mig själv). Jag ska försöka jobba lite, men vill se hur jag reagerar på behandlingen först.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Byter nu bloggplats, men häng med! http://blogg.passagen.se/alvfa/ ...

Om jag försöker tänka positivt så är det faktiskt spännande att vakna varje morgon och undra vilka nya biverkningar cellgifterna ska ge mig. I morse möttes jag av biverkningen KASS MAGE. Jag ska bespara er detaljer, men jag kan säga så mkt som att ja...

Allt är så skört. Alla känslor sitter liksom på utsidan som små små fjun. Det räcker med ett liten vindpust för att saker och ting ska få stora proportioner. Som i helgen när folk inte hälsade, då ramlade jag ner och blev så sorgsen. Eller när jag ti...

Innan jag blev sjuk så hade jag precis bestämt mig för att satsa lite extra på jobbet. Dottern börjar bli stor och det var nu som det passade att jag la in en extra rem på jobbet. Jag har skrivit om det förr, men jag fick testa på att vara chef under...

Blä, känns som jag bara gnäller men inatt har jag inte kunnat sova pga tandvärk! Antar att det är slemhinnorna som börjar ta stryk nu av behandlingen. Gårdagen var hemsk då det kändes som jag gick i gyttja. Stegen var tunga och bara att göra middag v...