Idag är det verkligen högsommar här på västkusten, det har varit så varmt så man nästan inte står ut. Oerhört konstig känsla! Dagen har tillbringats hos vännen A-K. I fem timmar satt vi ute på hennes altan och bara pratade, ändå kändes det som vi inte fick sagt allt.

Kroppen känns väldigt knepig idag. Jag känner mig som en Michelingubbe gjord av bly. Kroppen verkar vara svullen, och jag undrar om jag har varit dum som har suttit i solen hela dagen...

Kvällen ska vi tillbringa hos fam K som tyvärr miste sin pappa/morfar/svärfar igår.

Efter operationen kom jag igång med jobb ganska fort. Jag jobbade halvtid ända tills jag opererade in min venport. Efter det har jag fått behandling och det har varit fullt upp. Men idag är det första dagen på länge som jag är heltidssjukskriven utan att ha någonting inbokat som har med sjukdomen att göra. Det känns skönt men också läskigt... Jag känner att ångesten ligger precis under huden och lurar. Jag är oerhört uppmärksam på min kropp, på symtom som antingen har med behandlingen eller en eventuell spridning att göra. Det är nu det börjar. Jag ska vara hemma och vila i mitt öde, vara ett med kroppen och se till att vi läker bra. Men tänk om. Tänk om det inte går. Tänk om de sjuka cellerna tar fart och vinner över cellgifterna som nu försöker hjälpa mig. Blä. Det är nu det börjar.

Att befinna sig i cancerland är inte bara negativt. Just nu sitter jag på balkongen och solar, havet kluckar nedanför mig och vinden blåser tag i mitt hår. Jag känner en äkta lycka. Tänk vad vackert det är, tänk att våren kom, tänka vilka fina vänner jag har. Jag hinner tänka och jag hinner reflektera. Jag ser de små tingen, de små detaljerna som jag så lätt rusar förbi annars. Hade allt varit som vanligt så hade hjärnan redan varit inställd på jobb. Jag hade haft ågren för att dottern skulle behöva gå till fritids imorgon trots att de flesta har påsklov. Att befinna sig i cancerland tar just nu inte tid ifrån mig, det ger mig tid att bara vara. 

Oj vilken trevlig lördag det blev! Jag som trodde att jag skulle ligga och kräkas av cellgifterna fick istället en oerhört pigg dag (Tack gode gud för kortisonet!). Dagen tillbringades med vännen C, först här med lunch, sedan på hennes altan och sedan middag här på kvällen. Då kom också fina kollegan Z, och våra nära vänner A och M. Vi åt gott, drack gott och satt uppe och pratade till 02. Så här pigg har jag inte varit på läääänge.

Men, idag kommer nog smällen. Jag äter kortison för att förhindra illamående i 4 dar i samband med behandlingen, men nu är det dag 5 och då slutar man...Nu kommer också alla värden att falla, för att nå sin kulmen ungefär på onsdag. Därefter vänder det, och onsdag därpå är det dags igen för ny behandling.

Jag önskar att det kommer att bli ett mönster, att man vet att direkt efter mår jag si, några dar senare så. Då har man ändå chans att planera livet.

Idag ska vi fortsätta att vara sociala i det fina vädret.

I dag är det två månader sedan jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer. Två månader, 8 veckor och 59 dagar har jag levt i det land som många drabbade kallar för cancerland. Det är ett annorlunda land att befinna sig i. Hur har då tiden varit sedan beskedet? Så svårt att säga. Först chock med känslan av att "det var det jag visste", sedan rädsla för vad de skulle hitta, känslan av att jag kommer att dö, varför inte dö med en gång så slipper jag lida. Sedan kom lättnaden då det visade sig att det INTE hade spridit sig till levern som de först trodde, därefter irritation på att livet nu pausas, och nu acceptans att jag måste igenom cellgiftsbehandlingen.

Jag har dock inte kommit så långt att jag vågar se framåt. Jag kan inte se någon framtid, utan lever väldigt mycket i nuet. När sonen fyllde 20 i söndags så tänkte jag att jag kanske inte finns nästa födelsedag, ingen panik i det utan mer en sorg. Men i nästa tanke tänker jag att det är det faktiskt ingen som vet. Ingen har garantier på ett långt liv. Vi ska alla den vägen vandra osv. Ingen vet hur länge vi får gå här på jorden.

Sist i detta lite ödesmättade inlägg kan jag inte låta bli att le lite mot mina söner. Trots att deras mamma just nu går på cellgifter så ringer de mitt i natten och vill bli hämtade. Den ena klockan 12, den andra klockan 02. Det känns ändå gott, för i början tassade de runt mig och jag såg oron i deras ögon. Nu lever de på,  och jag märker att de tar för givet att jag kommer att finnas kvar. Det känns bra.

Herre Gud vilken energi jag har! Inser att det beror på betapreden (kortisonet) som jag ska ha 4 dar i samband med behandlingen. Läser följande på Wikipedia "adrenalininjektion som ger en kraftig förbättring av allmäntillståndet och man känner sig pigg och kraftfull".

Har utnyttjat denna pigghet med att storstäda, helt sjukt effektivt och så "inte jag". Egentligen kanske jag ska ta det lugnt, men jag tänker att imorgon kanske jag bara ligger och inte orkar någonting.

I morse när jag vaknade så låg jag och tänkte på mina stackars friska celler som måste undra vad fasen det är som händer. Varför kommer det massa gift in och jagar dem? Märker återigen hur jag visualiserar det som händer. Jag ser framför mig hur cellerna får panik och hur giftet sköljer fram med ett hånflin på läpparna. Men tyvärr ryker ju också de goda cellerna. Haha, helt sjukt hur sorgligt det kan bli när tanken bara är att jag ska bli frisk! Förhoppningsvis har väl celler inga känslor;)

Sköterskan som ger mig giftet tar varje gång på sig skyddskläder.
- Varför?
- För att cellgifterna är cancerframkallande, och vi som jobbar med detta varje dag måste skydda oss.

Hmm...visst låter det konstigt? Att medlet som är cancerframkallande ska få bort eventuella cancerrester?

Men det är inte mycket som känns logiskt under denna resan. Det mest logiska hade varit att jag som är så "ung" inte hade fått denna cancer. Det mest logiska hade varit att jag nu hade suttit på jobbet och funderat över hur vi ska tillbringa helgen. Snackat med kollegor, och sedan så där lagom fredagstrött hämtat dottern på väg hem för att köpa fredagsmys, och känt den underbara känslan av att det är fredag...

Bitter, jag? Bara lite;)

Jaha, då var den andra behandlingen avklarad. Idag har jag mått lite illa, och har känt mig lite kymig...En trevlig stund på jobbet hann jag med, men jag jobbade inte, utan satt och fikade med arbetskamraterna och var med i tugget som jag saknar. Dock är det skönt att känna att jag inte har den minsta lust att jobba, nu fokuserar jag bara på mig själv och min familj. I början var jobbet oerhört viktigt, men nu känner jag att det finns kvar när detta är slut...

Stora sonen har kommit hem efter att ha bott hos min mamma i Gbg några dagar, härligt när alla barnen är hemma:)
Är sömnig och kommer nog somna tidigt idag.