Idag är jag inte stor...vakade med ett lätt illamående och greps av panik att det är nu det börjar, nu kommer det att gå utför. Vill verkligen inte bli nedsatt av cellgifterna, vill bara må bra, vill bara att livet ska vara som vanligt   

Det känns som jag behöver berätta följande för att ni ska förstå mig.
För 17 år sedan föddes min yngsta son. Redan på BB kände jag att det inte stod rätt till. Han flämtade och var lite blå om munnen. Efter ett dygn fick jag panik och påkallade läkarnas uppmärksamhet.
"Det är ingen fara med honom, det är bara outvecklade lungor"

"Såja lilla vän, det är dina hormoner som spökar".

Jag låg och tittade på min nyfödde och kände bara ångest. Han är sjuk och kommer att dö.

Men läkarna skickade hem oss, och hemma fortsatte min panik. Sonens pappa tyckte att jag överdrev, men jag var säker. Han var sjuk. Jag ringde till sjukhuset och bad om hjälp, men dom sa bara att jag skulle avvakta. Efter 10 dagar fick jag nog, och åkte ner till min husläkare. Hon såg direkt att han inte mådde bra, och skickade oss till sjukhuset bums.

Där tog det 5 timmar för läkarna att sätta diagnos, han hade diafragmabråck. Helt plötsligt blev det jätteallvarligt, dom tog honom ifrån mig och kollpade upp honom mot en massa apparater. Han syresatte sig bara till 67% (av 100).

"Kommer han att dö? frågade jag läkaren"
"Nej, men ni kan räkna med en lång tid på sjukhuset. Ni kommer att åka till Östra sjukhuset imorgon med ambulanstransport".

Väl på Östra fick jag höra att det var tur att jag hade lyssnat på min intuition...

A blev opererad, och de tryckte ner njure och tarmar som hade lagt sig uppe på höger lunga, vilket gjorde att han inte hade speciellt hög lungkapacitet på den sidan. Det var alltså hål i diafragman.

A låg på intensiven med respirator i 10 dagar, därefter följde en lång tids konvalecent.( Återbesök ända tills förra året. Allt har gått bra, men har har lite nedsatt lung och njurfunktion.)

En oerhört tuff tid sföljde, och detta förde med sig att jag hamnade i en livskris, tyvärr utvecklade detta en jobbig hypokondri hos mig då jag inte vågade lita på läkarna. Trots långvariga terapier så har jag inte lyckats komma över min rädsla för sjukdomar och det blir ju inte direkt bättre nu...Men tack vare detta så stod jag på mig och fick igenom undersökningar så att de hittade min cancer! Så det finns nog en mening med allt.

Det är lite spännande ändå, det här med att inte veta vad för biverkningar jag kommer att få (påminn mig om detta om en månad när jag ligger och kvider;) Den första biverkningen kom direkt när jag kom hem. Jag fick för mig att ta lite glass till kaffet, och JÄDRAR vad ont det gjorde med kylan! Både på händerna och i munnen. När jag nu drack ett glas kallt vatten kändes det som taggtråd i halsen, så jag får helt enkelt sluta dricka och äta kallt. Får nästan tvångstankar att jag MÅSTE öppna frysen och slicka på isen...

Detta är tydligen den vanligaste biverkningen med de cellgifter jag får, och att man får domningar i händer och fötter. (Självklart också illamående och trötthet med.)

Idag fick jag kortison, så det närmaste dygnet kan jag tydligen bli lite speedad. Har redan märkt det dåjag flög ut i köket och lagade mat, något som jag tycker är aptrist annars. Är i alla fall glad att jag är igång med behandlingen, för NU kan jag räkna ner:)

Ser att det är en hel del som är här inne och läser, vore verkligen kul om ni skrev lite kommentarer.

Nu har jag kommit hem efter första behandlingen av 24. Det gick bra, och tre timmar gick mycket snabbare än jag trodde. Jag delade rum med en annan kvinna, endast ett skynke separerade oss från varandra, så jag hörde allt dom pratade om. Oj vad synd det är om henne, tänkte jag när jag hörde om illamående, trötthet och andra biverkningar hon kunde räkna med. Det är alltid mer synd om någon annan, och när man är mitt upp i det själv så har man (jag) svårt att fatta vad det är jag går igenom.
Nu har alltså gifterna givit sig ut på jakt i min kropp för att ta död på dom onda cellerna. Tyvärr kommer ju dom goda få vara med och betala priset, men jag loooovar att dom ska få sin belöning när detta är klart. Nästan så jag blir sugen på att skriva en barnbok om detta. Jag försökte förklara för min dotter häromdagen vad som skulle hända mig, och det låter onekligen som en spännande saga att berätta. Ngn som är  duktig på at teckna?
Än så länge känner jag ingenting, men har lagt mig i soffan (är inte trött men man får passa på;)

Det är så jag måste tänka nu för att överhuvudtaget orka ta mig igenom sex månaders cellgifter. Jag mår väldigt bra nu, mitt magonda är borta och jag känner mig pigg. Men nu ska jag alltså få ett medel som kommer göra att jag mår dåligt. Det känns så svårt att se logiken i det. Men jag förstår så klart att det förhoppningsvis hjälper mig på lång sikt...men just nu har jag svårt att känna motivation. Det suger till och med rejält...
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra,

mod till att förändra de saker jag kan

och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två"

- Hur vet man om cancern har spridit sig? frågade jag min onkolog.
- Den har inte spridit sig till lymfan eller omgivande kärl, men i och med att tumören hade vuxit över i tunn och blindtarm så ger vi dig cellgifter- ifall ngt har kommit ut i kroppen".

Hmm, har ont i ett ben- kan det vara cancer? Ryggen värker till och från, kan det vara cancer? Känns som jag håller på att få urinvägsinfektion, är det cancer? Sådär går tankarna runt, runt i huvudet. De finns där, ungefär som en vanlig "vad ska vi ha till middagtanke", men skillnaden är att den ploppar upp flera gånger per dag. Jag har ju varit livrädd för att få just cancer i flera år, så på så sätt är det ingen ny tanke. Skillnaden är dock att nu är ju risken större att det ploppar upp någon annanstans, och hur vet man när det är dags att söka för nya åkommor?

Jag får helt enkelt avvakta, är åkommorna kvar efter några veckor så får man väl kolla upp dom...men helst skulle jag vilja göra en datortomografi i veckan, för att veta att det inte finns något någonstans i min kropp. Tydligen sätter sig metastaser oftast i lungorna och levern när man har tarmcancer, inte ofta i skelettet... Den som lever får se som det så käckt heter.

Idag är jag glad över att min yngsta son A fick sommarjobb i disken på en restaurang i närheten. Då har båda mina söner sysselsättning i sommar, dessutom behöver jag inte ha pengaångest för dom-skönt!

Det är vad jag håller på med just nu. Har tillbringat flera timmar i affärer idag och shoppat till mig och till dottern (9år). Det finns SÅ mkt snyggt just nu, och det är ju lite synd om mig, och då kan jag väl få shoppa lite...och fika lite...och stanna och köpa lite godis och möla i mig i bilen hem. Och tänk om all smak försvinner i och med cellgiftsbehandlingen? Då är det väl bäst att jag och mannen äter lunch på thairestaurang idag? Imorgon kan det vara för sent, så det är nog bäst jag köper den där fina fina väskan som jag har tittat på.

Sådär håller jag på och överlägger med mig själv. Vem försöker jag lura? Egentligen har jag inte råd med detta levernet, då jag kommer få skitlöner framöver. Men, jag kanske bara kommer att ligga på soffan i ett halvår och må dåligt, så då gäller det väl att passa på?

Ska hämta dottern nu, får nog passa på att köpa den där goda glassen också, för imorgon kanske jag ligger här och kräks efter cellgifterna;)

By the way! Älskar mina nya skor:)

Om 24 timmar ska jag börja min cellgiftsbehandling. Tre timmar ska det ta, sedan ska jag dit på torsdag igen, och då tar det 1 timme. Imorgon får jag inte köra hem efteråt, och då undrar man ju såklart...HUR FASEN KOMMER JAG ATT MÅ???

Jag har läst mycket på forum där andra cancersjuka personer skriver, och det som slår mig är att det är så himla individuellt hur man mår. Allt ifrån att vara sängliggande till att jobba heltid. Det går verkligen inte att förbereda sig. Det jag oroar mig mest för är illamående och slemhinneproblemen som man tydligen kan få.

Snart  vet jag.

Det gick bra hos läkaren, det var ingen cancer i tån;) Helt otroligt att det kan ta sån energi av mig att oroa mig för småsaker, men i grunden handlar det ju om rädslan att förlora mina barn. Eller att försvinna själv.

Nu skickade jag iväg 20-åringen till storstan. Imorgon börjar han sitt nya jobb som sträcker sig över fem månader. Det är nog bra för både honom och mig att inte gå hemma samtidigt längre. Men visst är det lite svårt att släppa taget, att klippa navelsträngen till sin förstfödde.

För övrigt har jag bestämt mig för att vara sjukskriven på heltid ett tag nu. Det känns på ngt sätt att jag har accepterat sjukdomen, och att jag ska börja med cellgiftsbehandling i övermorgon. Jag har varit så rädd för att missa ngt på jobbet, och att inte få vara med, men nu tänker jag att jobbet faktiskt finns kvar, och att jag inte behöver visa mig duktig (framför allt för mig själv). Jag ska försöka jobba lite, men vill se hur jag reagerar på behandlingen först.